Det blir ingen träning den här veckan. Igår avbokade jag mitt pass då sambon eventuellt skulle jobba över. Och i morgon är spinningpasset fullt. Jag missade att boka en plats i fredags. Är så arg på mig själv för det. Nya spinningskor har jag med.  

Idag har jag i alla fall gått två "lång"promenader. Först gick A och jag ner till sambons jobb för att hämta bilen. Åkte och handlade. På eftermiddagen sen så åkte vi ner med bilen igen och gick hem. Två sköna promenader.

Hade en superdålig dag igår. Både jag och A vaknade på fel sida. Allt gick emot mig hela morgonen. På jobbet gick det OK. Förväntade mig inget annat. Blev dock lite arg när jag såg att X ska bli kassaledare när en annan kassaledare ska gå hem. Jag blev förbannad. Jag känner mig så förbisedd. Har inga tidigare meriter någon som helst värde på min arbetsplats? Sen att jag inte har haft tjänsten på denna arbetsplats har väl inte med saken att göra. Det har ju inte de andra heller innan första gången. Jag blir fortfarande irriterad när jag tänker på det, men jag försöker att inte bry mig. Men varför kämpa att gå vidare när man blir stampad på tårna varje gång möjligheterna kommer?? Sen var jag förbannad för att jag inte fick träna. Men jag vet att jag bara har mig själv att skylla. Jag avbokade platsen för tidigt. Och sen bestämde jag mig för att inte ens försöka få en plats. Men jag kände att jag inte hann. Det såg ut som f*n här hemma och A hade inga kläder rena. Jag måste ju ta hand om hemmet. Eller hur??

Så just då, och kanske nu också, så känns det som om att det här med träningen inte kommer att fungera i längden?? Det känns som om jag måste välja mellan träningen och min familj. Och SJÄLVKLART går familjen först!!

Men men, jag måste och kommer att ta mig igenom de 15 gånger som behövs för att jag ska slippa betala träningskortet själv.

Imorgon blir det jobbet och sen skyddsombudsmöte på det samma. Sambon kommer att jobba över måååånga timmar.

So long!!