Helt otroligt. Jag är utsövd. I natt har A sovit 3-4 timmar i sträck. Det är ovanligt. Eller det känns så i alla fall. Jag kom på att han inte äter oftare andra nätter, men om han är lite vaken när man försöker lägga honom ner så bara "gnölar" han. NU har jag kommit på vad det är (trög? Jag vet!). Han vill ha närhet, och det är ju inte så konstigt. Så inatt tog jag upp honom, satt med honom ett tag i sängen och lade sedan ner honom igen. Och så sov han. Härligt    

   2010-09-22

Förra onsdagen så blev A 4 veckor och i lördags blev han 1 månad. Tiden går både fort och långsamt. Vi var och tog foto till tidningen i torsdags och idag var vi med. En rätt hyfsad bild faktiskt.

I lördags var jag dock lite orolig för A. Han bara sov ovh han åt knappt någonting. Köpte ersättning för att kolla om det skulle gå ner bättre, men det ville han inte heller ha. Men så på eftermiddagen/kvällen så var han tillbaka. Han både åt och var vaken ett par timmar. Så himla gött!!

Skrev innan att A hade tappat i vikt. Var på nytt besök på BVC i fredags och då hade han gått upp 160 gram. Så då var det ingen fara tyckte BVC-sköterskan. Nu hoppas jag bara att han fortsätter som han ska. Nytt besök på fredag.

Idag blir det en lugn dag. Inget inplanerat. Det är alltid skönt.  

Har inte läst denna tidigare då en gammal kompis sa att den inte var bra. Men efter att ha läst flera böcker av författaren så bestämde jag mig för att läsa denna med.

Marisa lever tillsammans med en missbrukare. En missbrukare av alkohol, droger, allt. Hur ska man bete sig som anhörig? När blir man medmissbrukare? Vad kan man göra för att hjälpa till? Marisa gör allt för att rädda deras äktenskap och sin man. De skaffar barn. Alla vet ju att barn är lösningen. Hon sätter honom på behandlingshem. Ska Rickard klara av att bli av med sitt missbruk?

Boken var ganska bra. Den är skriven i jag-form så man kan verkligen känna den förtvivlan som kvinnan känner. Kunde dock vara svårläst i vissa stycken.

Efter detta blir det Svart stig av Åsa Larsson. 

Just nu är det inte roligt alls. Är så himla trött. Får inte sova ordentligt på nätterna och då är det inte amningen jag menar. Det kan jag ta. Men efter att A har ätit sitt nattmål så vägrar han somna om. det enda som fungerar är att han får somna mage mot mage hos mig. Och eftersom jag är livrädd för att han ska dö i plötslig spädbanrsdöd så vägrar jag ligga så med honom i min säng. Därför lägger jag mig i soffan. Det går väl an någon natt, men inte en hel vecka.

Saknar min mamma något så fruktansvärt. Det var så oerhört skönt att ha henne här och hjälpa till. Jag börjar visserligen få rutin ppå det mesta, som att hinna äta medan A sover och så. Men att trösta honom, eller bara sitta med honom är nästan omöjligt. Jag luktar ju bröstmjölk och då vill han ju sutta hela tiden. Visst, det är klart att han ska få göra det. Men det är frustrerande att hela tiden vara låst för att han vill ha bröstet. Han äter ju inte hela tiden heller, utan bara har amningsnappen i munnen.

Första veckorna så var sambon jättesnäll och gick upp med pojken under nätterna om han visste att han var t.ex mätt. Då var det oftast närhet eller gaser som höll A vaken. Men så kom det i förra veckan. Sambon "gav upp". Han somnade när han kom hem från jobbet (han jobbar halvtid) när det är meningen att han ska avlasta mig. Han började klaga på att han var så trött. I måndags trodde han att han skulle dra på sig en förkylning. Det berodde på att hans immunförsvar var nedsatt för att han inte får sova ordentligt på nätterna, sa han. Så nu tar jag A varje gång det är något gnäll på nätterna. Jag vet, jag gör bara mig själv en otjänst. Men det som retar mig är att det där självklara att hjälpa mig på natten helt plötsligt bara var borta. Jag vet att han inte kan amma och det är väl det som är mest frustrerande.

Amningen är en så stor del just nu av vardagen. Själva amningen går bra. A hade dock tappat i vikt till senaste besöket på BVC. Det som är jobbigt är att A behöver en amningsnapp och det bara krånglar till hela proceduren.  

Var tvungen att skriva av mig lite. Nu till något roligare. I lördags så var sambons syster och hälsade på. Det var tufft för henne, men hon klarade det bra. Hon höll i A också. Kändes bra att hon tar sig frammåt.

Igår var jag på stan och träffade ett par kompisar. Så himla skönt. Kände mig lite som en människa igen. A var visserligen med, men det gjorde absolut ingenting. Lite lunch, lite fika och en massa prat. Gud, så härligt.

Idag blir det fotografering till tidningen. Jag hoppas A vill vara vaken och glad när det är dags.

Jisses, vad tiden går. I alla lägen. 24 dagar har gått sedan jag blev mamma. Helt otroligt. Börjar faktiskt att fatta det nu.

Dagarna efter att vi hade kommit hem med A så var man ju hel hispig. Jag satte väckarklockan på ringning bara för att jag skulle vara säker på att A inte missade ett enda mål mat. Dock hade jag inte behövt det. Han skötte det så bra själv.    Dock var vi tillbaka i Jönköping och akuten redan på lördag morgon. Jag var ganska säker på att A hade fått en ny hjärtrusning (se mybaby.bloggplatsen.se). Hjärtat slog väldigt fort och jag tyckte han andades väldigt tungt. Efter några kontroller så kunde vi lugnt åka hem igen. Hjärtat skulle slå så fort. Det var helt normalt. Och det var ju skönt att höra. Hem igen och försöka koppla av.

På måndagen kom mamma ner. Det var jätteskönt. Hon passade upp på mig så att jag nästan fick dåligt samvete. Men det var helt underbart. Nu var vi tre som gärna bytte blöja på grabben. Eller höll honom när han var ledsen.

Amningen fick jag dock stå för själv.      

Under veckan så gällde det bara att ta det lugnt och försöka hitta en rytm i allting. A´s rytm, vill säga... Sambons jobb sickade blommor och mamma köpte en mor/barn-bukett. Fina va?

Så åkte mamma hem och det var dags att verkligen klara allting själv. sambon kunde omöjligt ta ut alla sina pappadagar på en gång och efter två dagar hade de kommit överens om hur de skulle lösa det. Så nu jobbar han heldag på måndagar och halvdagar tis till tors och är ledig på fredagar. Det fungerar faktiskt ganska bra. Han har gjort så i två veckor och kommer göra det i två veckor till. Skönt! Undrar hur jag ska klara det när han börjar jobba hela dagar igen????

Vi börjar så smått tillåta folk att komma och titta på lilla A. Sambon är helhispig och gör verkligen allt för att A inte ska bli förkyld. Och visst, det är klart att man ska vara försiktigt. Men någon gång måste vi släppa på tyglarna. Grannarna var över i veckan i alla fall. Det var trevligt. Har känts lite konstigt att gå från att ha träffats ganska ofta till att inte ha sett varandra på flera veckor. De hade med sig en jättefin present - en blöjtårta.....   

Vilket jobb säger jag bara!!

Så... nu väntar ett helt nytt liv. Nu är man mamma! Helt otroligt. Har väntat på detta väldigt länge, trodde aldrig att den tiden skulle komma och nu fattar jag knappt att det har hänt. Orden "Man får ta en dag i taget" har fått en helt ny mening.

En helt ny resa har börjat... Följ med!!