Just nu är det inte roligt alls. Är så himla trött. Får inte sova ordentligt på nätterna och då är det inte amningen jag menar. Det kan jag ta. Men efter att A har ätit sitt nattmål så vägrar han somna om. det enda som fungerar är att han får somna mage mot mage hos mig. Och eftersom jag är livrädd för att han ska dö i plötslig spädbanrsdöd så vägrar jag ligga så med honom i min säng. Därför lägger jag mig i soffan. Det går väl an någon natt, men inte en hel vecka.

Saknar min mamma något så fruktansvärt. Det var så oerhört skönt att ha henne här och hjälpa till. Jag börjar visserligen få rutin ppå det mesta, som att hinna äta medan A sover och så. Men att trösta honom, eller bara sitta med honom är nästan omöjligt. Jag luktar ju bröstmjölk och då vill han ju sutta hela tiden. Visst, det är klart att han ska få göra det. Men det är frustrerande att hela tiden vara låst för att han vill ha bröstet. Han äter ju inte hela tiden heller, utan bara har amningsnappen i munnen.

Första veckorna så var sambon jättesnäll och gick upp med pojken under nätterna om han visste att han var t.ex mätt. Då var det oftast närhet eller gaser som höll A vaken. Men så kom det i förra veckan. Sambon "gav upp". Han somnade när han kom hem från jobbet (han jobbar halvtid) när det är meningen att han ska avlasta mig. Han började klaga på att han var så trött. I måndags trodde han att han skulle dra på sig en förkylning. Det berodde på att hans immunförsvar var nedsatt för att han inte får sova ordentligt på nätterna, sa han. Så nu tar jag A varje gång det är något gnäll på nätterna. Jag vet, jag gör bara mig själv en otjänst. Men det som retar mig är att det där självklara att hjälpa mig på natten helt plötsligt bara var borta. Jag vet att han inte kan amma och det är väl det som är mest frustrerande.

Amningen är en så stor del just nu av vardagen. Själva amningen går bra. A hade dock tappat i vikt till senaste besöket på BVC. Det som är jobbigt är att A behöver en amningsnapp och det bara krånglar till hela proceduren.  

Var tvungen att skriva av mig lite. Nu till något roligare. I lördags så var sambons syster och hälsade på. Det var tufft för henne, men hon klarade det bra. Hon höll i A också. Kändes bra att hon tar sig frammåt.

Igår var jag på stan och träffade ett par kompisar. Så himla skönt. Kände mig lite som en människa igen. A var visserligen med, men det gjorde absolut ingenting. Lite lunch, lite fika och en massa prat. Gud, så härligt.

Idag blir det fotografering till tidningen. Jag hoppas A vill vara vaken och glad när det är dags.