Ofta när något nytt väntar så har man ju tankar och funderingar på hur det kommer att bli. Man tror sig veta. Man får frågan "Hur känns det?" Ja, hur ska man kunna veta det, men som sagt man har nog ändå lite "sett" framför sig hur det kommer att bli. Sen är man där och då kommer funderingen "Blev det som jag trodde?" Ärligt talat så vet jag inte. Jag lever så mycket i nuet att jag har glömt hur jag trodde att det skulle bli. Jag funderar heller inte på hur det är. Man låter tiden gå och göra det bästa för stunden. För man vill väl inte gå och ångra sig hela tiden, önska att man hade gjort annorlunda. Utan lev i nuet och tänk framåt. Eller? Har jag fel? Det är klart, reflektera över hur saker och ting gick ska man ju göra så att man inte gör om samma misstag igen. Men att gå och grunna är ingen idé. Och skit i vad andra gör. Man har oftast tillräckligt med egna "problem" för att ta sig tid att tänka på hur andra beter sig och tänker. Det är inte lätt. Men nog ett måste för sitt välbefinnande. Men som sagt inte lätt. Ska man bara avsluta en envägskommunikation?? Eller ska man fortsätta försöka?? Hur stort tålamod ska man ha?? Hur höga krav ska man ha?? Det är ett ständigt vägande. Ärliga kort på bordet måste väl ändå vara det bästa?? Från båda håll!

Nähä, dags att ta i tur med tvätten och disken.

Så lång!!