Jag bara känner det. Hela kroppen skriker av trötthet. Tankarna bara snurrar. Jag har inte koll på någonting. Jag lever för en dag i taget. En timme i taget. Kan inte planera någonting. Så fort jag tänker att jag ska ta mig för något så tappar jag all lust.

Att både jag och A har varit förkylda har ju inte piggat upp precis. Är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har ingen kontroll över mina känslor. Ibland är jag rädd att jag ska skada A bara för att jag inte har något tålamod. Det känns som om allt som inte går som jag vill är planerat av A och att han motarbetar mig med vilja. MEN jag vet ju att det inte är så. När han inte vill äta burkmat, när han ligger och sparkar mig i magen vid blöjbyten, när han inte vill sova. Ibland känns det som om jag inte ens känner mitt barn. Jag vet att det är för att jag är så trött att jag inte orkar läsa av hans signaler. Jag vill bara att han ska sova så att jag hinner göra allt annat som måste göras. Och så får jag dåligt samvete för att jag känner så här.

Sambon jobbar fortfarande över mycket. 2-3 gånger i veckan. Jag vet att han har mycket på jobbet och har därför försökt att inte lägga för mycket på hans axlar här hemma. Men när det gäller A så måste jag nog sluta med det. Jag fixar det inte mycket längre själv.

Så, nu har jag fått skriva av mig lite. Måste ta mig i kragen och börja prioritera A. Skit i allt annat, är det inte så man ska göra. Älskar min son!! Det gör jag verkligen.

BVC imorgon, hoppas A får sin vaccination även om han är lite snuvig. Köpte dock Nezeril idag. Och har gett honom en kur idag och det verkade fungera. Håll tummarna!!