Var det tvunget??? Jag är så trött på denna snö. Skulle dessutom ner på stan med A. Det är rena träningspasset att köra barnvagn i den här staden. Även när de har plogat. Jag vet att jag har sagt det förut, men stackars pensionärerna.

I går kväll fick ett par kompisar en liten dotter och hon ska heta Charlie.    Det var kul. Roligt, för dem har en son på 22 månader. Första reaktionen; vad kul. Sen; men va fan. Namnet Charlie har jag kommit på (ja, inte från grunden så klart). Jag har pratat om det enda sen vi väntade A att jag skulle vilja döpa vårt barn till Charlie om vi fick en dotter. Nu var ju det kört. Tycker det var lite taskigt. Jag vet att man inte kan "paxa" namn ifall man skulle t.ex få en dotter om typ 4 år. Men om de visste att jag har pratat om det så kan de väl fundera på något annat. Det känns inte som om de har gjort det.... Hmmm. Det är tål att tänkas på och smältas. Det är ju liksom bara att acceptera.    

Idag kom sambon hem som han ska. Det var skönt. Jag kände mig verkligen som en familj när vi skulle äta middag. Jag och sambon, och så A i sin barnmatstol.  Skönt att sambon har fått lära upp en till på jobbet så att de är två som kan maskinen. Nu är det inte avgörande att sambon ska jobba över varje gång. Vi fick äntligen tummen ur röven och började riva i tvättstugan. Skönt att arbeta med kroppen lite. Känner mig ganska degig av allt hemmasittande.

Imorgon är det laseroperation på ögonen som gäller. Ser verkligen inte fram emot det. Men det måste göras. Blä.... Det bästa är att sambon är ledig då han måste följa med. Får ju inte köra bil efteråt.