Var i Ingatorp i söndags och kollade på lite mörbler på Möbelskavanken. Har aldrig varit där men jag måste säga att jag blev glatt överraskad. Möblerna var ju jättefina. Jag hade fått för mig att det kunde vara lite skönhetsfel och så, men nej då. Vi hittade ett jättefint matsalsbor med 8 stolar för 9000 kr. Men vi köpte inte då. Dels var jag rädd att det skulle bli för litet i vårt stora rum.Dels har sambons kusin något liknande (men större) om vi kom mindes rätt. Så vi åkte hem till dem efteråt (de bor i Eksjö). Där visade de sig att det var samma set fast med en iläggsskiva istället för en hel skiva som det var på det vi hittade i Ingatorp.

Så nu har sambons kusin haft en vecka på sig att fundera på om de vill säja sitt för ett billig peng. Vill dem inte det så åker vi till Ingatorp och köper det som vi såg där. Åh, vad skönt att äntligen få köpa ett matsalsbort. Och rummet var inte alls för stort. Jag mätte när jag kom hem.

Håller samtidigt på att smårenovera lilla toaletten. En liten upprustning. Det kommer förmodligen bilder sen. =) 

Ja, det var väl kanske inte det bästa valet. Jag tror att den kunde ha varit mycket roligare.

Boken handlar om Pauline och Michael som träffas under 40-talet. De blir förälskade och gifter sig. Men medan åren går och barnen blir både två och tre stycken så tär deras olikheter ett stort hål. De håller ut i 20 år, men en dag fallerar det hela och de skiljs. Mycket mer händer inte.

Nej, det känns som om författaren bara har slängt ner en historia. Ingen rolig kommentar eller ett skämt kommer. När man läser en bok vill jag kunna antingen drömma mig bort eller färundras över hur folk klarar av saker. Men i denna boken kändes det som om författaren beskrev tankar och handlingar som alla råkar ut för.¨

Äntligen kan jag fördjupa mig i nästa bok: Sjöjungfrun av Camilla Läckberg.