En bra och lättläst bok med mycket händelser.

De fyra systrarna står inte varandra särskilt nära. Men när deras mor går bort i cancer så får deras relationer till varandra helt nya inbörder. Varje syster har fått ett brev som deras mor skrev innan hon gick bort.

  Lisa har länge undrat vart hennes förhållande med Andy ska leda. Genom sitt brev insisterar hennes mor på att hon ska ta vara på Andy och vara rädd om honom. Det finns inte många som han. Och de passar ju så bra ihop. Lisa lär sig att man vet inte vad man har förrän det är borta.

  Jennifer är gift med Stephen. Men hon är olycklig. Detta är dock inget hon visar för sina systrar. Hon har alltid varit den starka av dem. Men en kväll brister det. Och det krävs en lång resa för att Jennifer ska komma till insikt över hur hon vill ha det.

  Amanda är på resande fot. Alltid. Hon kommer hem till begravningen och lovar sin lillasyster att hon ska stanna hemma ett tag. Aldrig hade hon väl kunnat ana att det hon hela tiden har letat efter skulle finnas på hemmaplan.

  Hannah, minstingen. Att vara tonåring när ens mamma går bort är inte lätt. Att vara tonåring är inte lätt. Länge stöttat hon sin far i sitt sorgearbete, men tillslut måste även hon få vara tonåring. Det slutar drastiskt med en olycka.

En väldigt bra bok. Men jag funderade hela tiden på hur den skulle sluta. Det kändes som att det fanns inget mål att jobba sig mot. Men det slutade jättebra.

Nu blir det Nostradamus försvunna profetior av Mario Reading.

Barn. Så kan man nog sammanfatta föregående helg. På lördagen var vi i Norrköping (och inte Noppköping som jag skrev i tidigare inlägg   ). Bilresan dit var ett h-e-l-v-e-t-e. A skrev nästan konstant i två och en halv timme. Somnade tillslut på motorvägen, men vaknade 10 minuter senare när han fastnade med huvudet under sidoskydden på sin barnstol. Ingen rolig syn inte. 5-årskalaset gick bra. Eftersom det är ett av de sällsynta tillfällen då alla i familjen samlas så blir det mer av en familjeträff än ett kalas. Men brorsdottern verkar inte bry sig något speciellt. Många presenter fick hon. Säkert 95% var av märket Hello Kitty. Men hon verkade nöjd. Hem igen, med en något lugnare A, men helt smärtfritt gick det inte.

På söndagen var jag, A och en kompis hemma hos en annan kompis. Där firade vi 3 av hennes (snart) fem barn. Och så henne själv. Fick jättegod fika och sedan var vi ute i trädgården och busade (mest de andra, jag tittade på   ).

Veckan har varit lugn men jag har ändå haft att göra. Våren har äntligen kommit och det med råge. Det är svårt att inte klä av sig och gå alldeles för lättklädd när termometern visade 15 grader ut. Men lite is i magen måste man nog ha än så länge. Men det ger verkligen mersmak.

A har börjat prata. Eller ja, det är mest "nanananananana". Det har han gjort sen helgen med. Igår satt vi och pratade vid middagsbordet. Jag och sambon sa "bla bla bla" och A svarade. Skitroligt var det. Sambon lyckades fånga det på video i sin telefon. Underbart!

Idag har vi varit i Eksjö, jag och A. Ett sjuksköterskebesök för min del. Gick så där. Hade inte höjt långtidsvärdet, men heller inte sänkt det. Så nu väntar ett nytt besök om 1,5 månad.

I helgen blir det bad på lördag och sen är det trädgårdsarbete för hela slanten hela helgen. Så jag vet precis vad som väntar mig framöver....