Jag orkar inte längre. Allt känns bara jobbigt. Det började redan för två veckor sen. Hade ingen lust att åka upp till Uppsala/Stockholm för att fira födelsedagar. Visst, det visade sig gå bra, men det var vl som jag hade väntat mig.

Nu väntar julen och jag har inga julkänslor överhuvudtaget. Julklappar hade fått panikhandlas för att hinna få iväg dem med posten så att de hinner fram till  dem där uppe...   Sambons familjs juklappar är inte ens påtänkta. F*n, jag hinner inte med det här.

Just nu känner jag mig som en ensamstående mamma. Fast jag gissar på att de ensamstående har mer hjälp än vad jag har. Sambon måste jobba över varje kväll. Måndag - tisdag var det till kl 18, igår till kl 17 och idag vet jag inte när han kommer hem. Det börjar bli svårt att hitta på saker att roa A med hela dagarna. Och idag var det inte riktigt väder för att gå ut heller. I natt sov han mellan 22 och 07. Helt underbart. Om han bara hade velat somna om igen efter det. Nej, då skulle han vara vaken. Så efter att ha varit igång sen klockan 7 imorse är jag helt slut. Skulle egentligen gå och lägga mig, men jag vill se sambon innan jag somnar.....

Grannen, som jobbar på samma ställe som sambon, fick sparken idag, pga arbetsbrist. Skittråkigt!! Och så kan man ju undra hur det låter samtidigt som sambon får jobba över dagligen. Problemet ligger i chefen. Sambon är den enda på företaget som kan de uppgifter som han nu jobbar över med. Och innan alla dessa jobb (som chefen tror ska komma in sen) så hade de inget att göra. Ursäkta min dåliga franska, men j*a idiot.

Åh, jag är så trött på allting. Jag har inte koll på någonting. Och jag som älskar att ha full kontroll. Men är det något jag vet så är det, att jag älskar min sambo och min son.....