Oj vad det svänger fort. De senaste nätterna har det gått så bra. A har sovit 3-4 timmar mellan måltiderna och jag har känt mig ganska utvilad när jag har vaknat. Igår hoppade jag till och med över förmiddagsluren. Men inatt.... Tre timmar har jag sovit. A har ätit med 1-timmes mellanrum och vid 3-4-tiden så ville han tydligen vara vaken. Som tur nöjde han sig med att sitta still i soffan. Jag pallade bara inte att vandra runt med honom i huset. Nu börjar jag känna att huvudvärken smyger på. Det kan hända att det blir en lång dag om A inte riktigt vill som jag.

Att skriva en blogg är ganska farligt. Det är lätt att saker missuppfattas eller tas på större allvar än det är. Det gäller verkligen att man vet hur man ska formulera sig. Funderade igår på att lägga ner bloggen. Men så vet jag att det finns personer som verkligen gillar att läsa den och jag vill verkligen att de ska kunna göra det. Så jag tror att jag kommer att ha den kvar. Jag får väl bara bli bättre på att skriva saker som inte kan  missuppfattas.

Ska nog sätta mig vid den andra datorn nu och kolla min mejl. Måste skicka iväg ett mejl till min diabetessköterska och se till så att jag får ut min reseersättning från när jag pendlade till SMVC varje vecka. Det kan bli sköna pengar det..... 

Har varit på stan idag och fikat med en kompis. Det behövs så lite för att känna sig som människa. En promenad, lite "vuxenprat" och så minns man hur det var innan....

Ska dementera ett tidigare inlägg. Sambons kusinbarn är inte 1 år. Hon är 2,5 år. Vet inte vad jag tänkte med när jag skrev det. Hade dock en 1-åring på besök dagarna efter och han var inte långt ifrån att sparka A. Inget hände den gången heller och som sagt, det är så det är med barn. Det kommer nog hända mig med sen när A blir större och träffar mindre barn.

Annars händer inte mycket just nu. A sover, äter, skiter och håller mig sysselsatt när han är vaken. Det är så mina dagar ser ut. Sambon jobbar och när han kommer hem så jobbar han i tvättstugan. Har påbörjat en renovering. Imorgon har jag inget inplanerat. Gör dock inget eftersom jag har fått aktivera mig idag.

Åh, idag är det en ganska bra dag. Veckan har flytit på.

I torsdags hade vi besök av sambons kusin med familj. Jättetrevligt! Deras 1-åriga dotter var mycket fascinerad av A. Vi blev dock alla riktigt nervösa när hon höll på att sätta sig på honom.   Hennes mamma hann fånga hennne så det var ingen fara. Och man märkte på henne att hon blev chockad själv. Sambon blev dock lite förbannad (dock inte synligt). Nu hände ju inget och jag känner att sånt händer och denna gången gick det ju bra.

På fredagen var det dags för ett nytt besök på BVC. Min lilla knubbis hade gått upp 380 gram. Fantastiskt! Nu väger han 4840 g och är 56 cm lång. Han är så duktig!!   

I går var jag ensam hemma hela dagen. Det ar väl så där. Först var sambon och spelade golf, sen var han på hockey. Det var verkligen inte kul. Dessutom var A riktigt grinig på kvällen. Natten till lördagen hade jag inte fått sova så mycket heller så jag var ganska slut.    Men jag kände att jag kunde inte vara sur på min sambo för att han var borta hela dagen. Han hade ju trots allt frågat mig om det gick bra. Problemet är väl bara att jag inte kan säga nej och att mycket beror sen på hur natten har varit. Men något som slog mig var, att jag önskade att han inte frågade mig jämnt utan kunde säga nej utav egen tanke och kraft någongång. Annars är det ju alltid jag som får ta besluten. Jag får nog ta upp det med honom....

Idag har äntligen svärmor fått hålla sin lilla sonson. Och han skötte sig exemplariskt. Han fick jättefina kläder. Bl.a en bi-dräkt (tröja+byxor). Det var hans farfar so hade bestämt att han skulle ha dem. Dem var jättesöta.

Imorgon börjar sambon jobba heltid igen, alla dagar i veckan. Nu är verkligheten här. Hur f*n ska det här gå? Tur att jag har min blogg att skriva av mig i....    

Tredje boken i Åsa Larssons serie om Kiruna. Lika bra som dem två första.

Polisen hittar en död kvinna i en fiskeark på Torneträsks is. Hur har hon hamnat där och varför? Spåren leder till en högt uppsatt affärsman. Här är det något som inte står rätt till. Hemligheterna löser av varandra. Ska Anna-Maria Mella lyckas lösa detta? En resa till mellansverige får ett oväntat slut.

En mycket bra bok. Det jag dock kan känna nu efter att ha läst en hel del svenska deckare är att historierna kan bli ganska lika varandra författare emellan. Men det gör inte boken sämre för det.

Nu blir det Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson.

Helt otroligt. Jag är utsövd. I natt har A sovit 3-4 timmar i sträck. Det är ovanligt. Eller det känns så i alla fall. Jag kom på att han inte äter oftare andra nätter, men om han är lite vaken när man försöker lägga honom ner så bara "gnölar" han. NU har jag kommit på vad det är (trög? Jag vet!). Han vill ha närhet, och det är ju inte så konstigt. Så inatt tog jag upp honom, satt med honom ett tag i sängen och lade sedan ner honom igen. Och så sov han. Härligt    

   2010-09-22

Förra onsdagen så blev A 4 veckor och i lördags blev han 1 månad. Tiden går både fort och långsamt. Vi var och tog foto till tidningen i torsdags och idag var vi med. En rätt hyfsad bild faktiskt.

I lördags var jag dock lite orolig för A. Han bara sov ovh han åt knappt någonting. Köpte ersättning för att kolla om det skulle gå ner bättre, men det ville han inte heller ha. Men så på eftermiddagen/kvällen så var han tillbaka. Han både åt och var vaken ett par timmar. Så himla gött!!

Skrev innan att A hade tappat i vikt. Var på nytt besök på BVC i fredags och då hade han gått upp 160 gram. Så då var det ingen fara tyckte BVC-sköterskan. Nu hoppas jag bara att han fortsätter som han ska. Nytt besök på fredag.

Idag blir det en lugn dag. Inget inplanerat. Det är alltid skönt.  

Har inte läst denna tidigare då en gammal kompis sa att den inte var bra. Men efter att ha läst flera böcker av författaren så bestämde jag mig för att läsa denna med.

Marisa lever tillsammans med en missbrukare. En missbrukare av alkohol, droger, allt. Hur ska man bete sig som anhörig? När blir man medmissbrukare? Vad kan man göra för att hjälpa till? Marisa gör allt för att rädda deras äktenskap och sin man. De skaffar barn. Alla vet ju att barn är lösningen. Hon sätter honom på behandlingshem. Ska Rickard klara av att bli av med sitt missbruk?

Boken var ganska bra. Den är skriven i jag-form så man kan verkligen känna den förtvivlan som kvinnan känner. Kunde dock vara svårläst i vissa stycken.

Efter detta blir det Svart stig av Åsa Larsson. 

Just nu är det inte roligt alls. Är så himla trött. Får inte sova ordentligt på nätterna och då är det inte amningen jag menar. Det kan jag ta. Men efter att A har ätit sitt nattmål så vägrar han somna om. det enda som fungerar är att han får somna mage mot mage hos mig. Och eftersom jag är livrädd för att han ska dö i plötslig spädbanrsdöd så vägrar jag ligga så med honom i min säng. Därför lägger jag mig i soffan. Det går väl an någon natt, men inte en hel vecka.

Saknar min mamma något så fruktansvärt. Det var så oerhört skönt att ha henne här och hjälpa till. Jag börjar visserligen få rutin ppå det mesta, som att hinna äta medan A sover och så. Men att trösta honom, eller bara sitta med honom är nästan omöjligt. Jag luktar ju bröstmjölk och då vill han ju sutta hela tiden. Visst, det är klart att han ska få göra det. Men det är frustrerande att hela tiden vara låst för att han vill ha bröstet. Han äter ju inte hela tiden heller, utan bara har amningsnappen i munnen.

Första veckorna så var sambon jättesnäll och gick upp med pojken under nätterna om han visste att han var t.ex mätt. Då var det oftast närhet eller gaser som höll A vaken. Men så kom det i förra veckan. Sambon "gav upp". Han somnade när han kom hem från jobbet (han jobbar halvtid) när det är meningen att han ska avlasta mig. Han började klaga på att han var så trött. I måndags trodde han att han skulle dra på sig en förkylning. Det berodde på att hans immunförsvar var nedsatt för att han inte får sova ordentligt på nätterna, sa han. Så nu tar jag A varje gång det är något gnäll på nätterna. Jag vet, jag gör bara mig själv en otjänst. Men det som retar mig är att det där självklara att hjälpa mig på natten helt plötsligt bara var borta. Jag vet att han inte kan amma och det är väl det som är mest frustrerande.

Amningen är en så stor del just nu av vardagen. Själva amningen går bra. A hade dock tappat i vikt till senaste besöket på BVC. Det som är jobbigt är att A behöver en amningsnapp och det bara krånglar till hela proceduren.  

Var tvungen att skriva av mig lite. Nu till något roligare. I lördags så var sambons syster och hälsade på. Det var tufft för henne, men hon klarade det bra. Hon höll i A också. Kändes bra att hon tar sig frammåt.

Igår var jag på stan och träffade ett par kompisar. Så himla skönt. Kände mig lite som en människa igen. A var visserligen med, men det gjorde absolut ingenting. Lite lunch, lite fika och en massa prat. Gud, så härligt.

Idag blir det fotografering till tidningen. Jag hoppas A vill vara vaken och glad när det är dags.

Jisses, vad tiden går. I alla lägen. 24 dagar har gått sedan jag blev mamma. Helt otroligt. Börjar faktiskt att fatta det nu.

Dagarna efter att vi hade kommit hem med A så var man ju hel hispig. Jag satte väckarklockan på ringning bara för att jag skulle vara säker på att A inte missade ett enda mål mat. Dock hade jag inte behövt det. Han skötte det så bra själv.    Dock var vi tillbaka i Jönköping och akuten redan på lördag morgon. Jag var ganska säker på att A hade fått en ny hjärtrusning (se mybaby.bloggplatsen.se). Hjärtat slog väldigt fort och jag tyckte han andades väldigt tungt. Efter några kontroller så kunde vi lugnt åka hem igen. Hjärtat skulle slå så fort. Det var helt normalt. Och det var ju skönt att höra. Hem igen och försöka koppla av.

På måndagen kom mamma ner. Det var jätteskönt. Hon passade upp på mig så att jag nästan fick dåligt samvete. Men det var helt underbart. Nu var vi tre som gärna bytte blöja på grabben. Eller höll honom när han var ledsen.

Amningen fick jag dock stå för själv.      

Under veckan så gällde det bara att ta det lugnt och försöka hitta en rytm i allting. A´s rytm, vill säga... Sambons jobb sickade blommor och mamma köpte en mor/barn-bukett. Fina va?

Så åkte mamma hem och det var dags att verkligen klara allting själv. sambon kunde omöjligt ta ut alla sina pappadagar på en gång och efter två dagar hade de kommit överens om hur de skulle lösa det. Så nu jobbar han heldag på måndagar och halvdagar tis till tors och är ledig på fredagar. Det fungerar faktiskt ganska bra. Han har gjort så i två veckor och kommer göra det i två veckor till. Skönt! Undrar hur jag ska klara det när han börjar jobba hela dagar igen????

Vi börjar så smått tillåta folk att komma och titta på lilla A. Sambon är helhispig och gör verkligen allt för att A inte ska bli förkyld. Och visst, det är klart att man ska vara försiktigt. Men någon gång måste vi släppa på tyglarna. Grannarna var över i veckan i alla fall. Det var trevligt. Har känts lite konstigt att gå från att ha träffats ganska ofta till att inte ha sett varandra på flera veckor. De hade med sig en jättefin present - en blöjtårta.....   

Vilket jobb säger jag bara!!

Så... nu väntar ett helt nytt liv. Nu är man mamma! Helt otroligt. Har väntat på detta väldigt länge, trodde aldrig att den tiden skulle komma och nu fattar jag knappt att det har hänt. Orden "Man får ta en dag i taget" har fått en helt ny mening.

En helt ny resa har börjat... Följ med!!